reflektionunderground

 

Det har hänt mycket sen sist.

Jag har börjat glömma... börjat gå vidare.. börjat läka.

Jag har träffat honom nu några ggr så här efteråt, men det känns inte som samma sak längre.

Förra gången åkte jag till och med från hans säng och sov hemma igen.

Hur ska jag kunna förklara känslan?

 

Det känns som jag känt en person i 1,5 år. Och nu känns det som den personen är död. Eller åtminstone att han inte finns där längre. Varje gång jag träffar honom och ser honom i ögnen så är det inte samma syn som ser tillbaka på mig. Varje gång jag rör vid honom och han rör mig, är det inte samma händer längre. Det är inte ens samma läppar som kysser mig tillbaka.

Sättet han skriver med mig.. kortfattat. Enstaka ord. Ordet kram istället för puss.. Inga smeknamn längre. Han är inte speciellt intresserad av... mig. Mitt liv längre. Inte ens som vän, även om han säger det.

Han är inte varm längre. När jag håller om honom när han sover så finns det inte det där.. mysiga.

Jag antar att det är några av följderna när man inte längre är kär i någon.

Det som har känts svårast genom allt detta är att se honom förvandlas till en person som jag i vanliga fall aldrig skulle falla för. En person som jag inte känner igen längre.. Då undrar jag om han var så hela tiden. Jag förstår inte hur jag kunde vara så blind i så fall..

Om han hade fortsatt vara den personen jag en gång blev kär i hade jag åtminstone känt ett band till honom just nu. Men det känns som min bästa vän är borta.. Kvar är en person som inte vet om han vill umgås med mig längre eller inte. Kvar är en person som jag inte känner..

 

Jag vet inte hur länge jag kan vara kvar här. Jag hoppas att han hittar tillbaka till sig själv igen, så han kan få en annan person att känna allt det där jag fått känna från honom. Allt det varma, underbara som bara han kan ge.. Puuh, det var svårare att skriva det där än vad jag trodde.

Men jag har gett upp. Det finns inte en enda känsla i mig som håller fast vid hans kärlek längre, för det finns ingen. Däremot finns det känslor som hoppas att hitta sin bästa vän igen. Men de kommer försvinna de också.. Jag fick lära mig en gång i tiden att känslor är som en blomma. Får den inte omsorg så dör den.

 

Ett stort ljus gick upp för mig inatt också..

Igår när jag var ute träffade jag en jättegullig kille. Han ville pussas och hålla på, men jag sa att jag inte ville. Det kändes inte rätt, mot mig själv. Men han var nöjd ändå, han sa att jag var värd att vänta på. Han var helt underbar hela kvällen och spelade alla kort helt rätt. Jag sa att han inte fick följa med mig hem hur mycket han är försökte, och han var nöjd med det också.

Väl utanför så ändrades den spelhalvan. Väl utanför började han tjata, försöka pussa mig och började bli lite aggressiv. När jag väl sa emot bestämt, så minns jag orden som att jag nyss hade hört dom:

"- Du menar alltså att jag uppvaktat en brud hela kvällen som man inte ens kommer få ligga med?! No offens, men sånt har jag inte tid med. Ha det!"

Vad kan man säga?
När jag väl kom in till stan så fick jag tillslut tag i en gammal killkompis. Jag frågade om han skulle åka taxi hem och om han kunde släppa av mig på vägen. Då sa han att det funkade inte så... Jag frågade vad han menade?
"Nej," sa han, "tror du att jag kommer spendera pengar på en brud så hon får skjuts hem och sen lämna henne? Nej, vill du ha skjuts hem ska jag följa med hem, eller så följer du med mig hem. Så funkar det".

 

Jag bad honom att gå hem och tänka igenom det han nyss sagt till mig jävligt noga, och när han var redo att ge mig en ursäkt, finns jag här.

Sen tog jag av mig mina höga klackskor från mina ömma fötter, och gick hem och satte mig på badrumsgolvet. Jag ringde till min pojkv.... mitt ex. Jag behövde.. jag vet inte? Få ett litet bevis på att det fortfarande existerade någon bra kille någonstans. Jag sa att jag kände mig sviken och ledsen, och att detta inte var det livet jag ville ha. Jag ville inte vara singel. Jag vill inte gå igenom allt det där igen.. Mina tankar uttryckte sig på ett sätt, mina ord på ett annat. Jag störde honom i hans bästa kväll på länge, jag insåg det.

Sen lades luren på.. jag tror iaf det. Han skrev att det bröts.

När jag vaknade upp så var jag inte ledsen.

Jag var arg.

Jag var förbannad.

Och jag börjar närma mig den där känslan som jag inte känt på mycket länge. Likgiltighet.

 

Jag tänker inte bli personen jag var.

Jag vill inte kyssa pojkar på klubben och ha med mig folk hem, för jag behöver inte det.

Jag vill inte såra mina vänner, inte bli för full, inte leva osunt.

Jag vill inte behöva förklara min livsstil, för den är min att leva som jag behagar.

Jag vill inte vara ledsen, inte sårad och inte besviken.

Men det är en sak som ni som lärt känna mig nyligen inte vet.

 

Det är hur jävligt fruktansvärt stark jag är.

Jag har alltid burit allas problem på mina axlar, hur dåligt jag än har mått.

Jag har aldrig vikt mig en enda sekund.

Jag har varit svag de här 2 sista åren.. Känslor gör mig sån. Och det är inget fel med det.

Men istället för att lita på mig själv har jag vänt mig till andra.

Jag har låtit andra hunsa runt mig och få behandla mig som de velat. Accepterat läget och trott att man kunnat sätta sig ner och slappna av.

Låtit andra trampa på mig och mina känslor, men sen ändå funnits där för dom dagen efter.

Men nu är det slut med det.

För lika lite som jag inte tänker bli personen jag var med alla de negativa sidorna, tar jag tillbaka den personen jag var med alla mina starka sidor.

Och den säger att det är två som kan spela detta spelet,

den säger att jag spelade detta spel innan jag gick in i tonåren.

Den säger att den största lögnaren sitter precis här, tyvärr.

Men skillnaden denna gång är att jag spelar med öppen hand denna gång.

Jag är inte rädd för att känna för någon, inte rädd för att lita på någon och inte rädd för att förlåta någon.

För jag kommer vinna på det, i längden.

 

Jag är inte rädd för dina problem.

Jag är inte rädd för att finnas här för dig även om jag själv inte är hel.

Jag är inte rädd för dig.

Jag kan ta hand om mig själv, och dig, samtidigt.

 

Så jag välkomnar livet,

med öppna armar. Lite himmel, lite helvete.

För livet är ingen match för mig.

Jag kommer bara fortsätta gå och gå och gå..

Välj själv om du vill promenera med mig, eller bli lämnad bakom.

För nu börjas det!

 Häng på :)