reflektionunderground

Allt gick precis som jag hade tänkt det.. Fast värre.

Redan när du stod i dörren visste jag att det var över.

Det skar som knivar i mig när du lite då och då satt och tittade på mig.. för jag visste inte varför. Är det för han ska säga att han ångrar sitt beslut? Eller är det för att han memorerar bilden av mig, för att det var sista gången..

När du brast i gråt i mitt knä insåg jag vad jag hade gjort mot dig..

Jag insåg även att det spelar ingen roll hur många tårar jag än fäller, för inga tårar kommer få dig tillbaka.

Men ju längre kvällen flöt på, ju mer blev jag invaggad i denna falska trygghet med gamla känslor. Jag började känna att du hade känslor kvar, det kändes verkligen så. Men när du till sist la dig brevid mig, så visste jag att jag hade blandat ihop känslor från dig. Känslor av kärlek, och känslor av lust.

Det var så dumt av mig, dumt av mig att sätta mig där.

Jag vet inte vad jag förväntade mig.

I min dröm höll du om mig och sa att du älskade mig och ville ha mig där.

I min verklighet kände du obehag och ånger och ville därifrån..

 

Jag försökte intala mig själv varje minut att imorgon natt ligger du inte där brevid mig längre. Jag försökte intala mig, att imorgon natt kommer jag bara ha kudden att krama på..

Idag när jag till slut öppnade mina ögon och tvingade mig själv att inse sanningen, så tappade jag den där lilla kämparglöden jag hade kvar.. Jag insåg att jag förlorat min kärlek, mina vänner och min lycka, under loppet av en vecka.

Jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån till nästa steg i mitt liv.

Jag ville bara äntligen få vara med någon som ville vara med mig också..

Men jag hade fel.

Jag kommer inte gå tillbaka till många av mina vänner.. men jag kommer inte tillåta mig själv att stänga av allt denna gång. Jag tänker känna varenda känsla, varenda tår och all smärta där till tills det slutar göra ont. Jag tänker ta itur med alla dessa känslor en gång för alla, för jag behöver det. Jag behöver få mig själv att förstå att alkohol och festa på ett sånt sätt kommer förr eller senare kosta mig allt det här igen.

 

Jag... jag är bara livrädd just nu.

Ensam. Svag. Som fan.

Jag tänker på den första kvällen jag går ut igen.. Jag tänker inte göra alla mina misstag igen.

Jag tänker inte ta hem folk. Jag tänker inte låta någon som inte tycker om mig kyssa mig igen..

Jag vet att någon ger mig alla dessa prövningar för att göra mig starkare, eller för att vara jävligt elak. I vilket fall som så tänker jag bevisa alla som någonsin tvivlade på mig att ni har fel.

Jag är en bra människa.

Jag är egentligen stark.

Jag vet vad jag vill och jag vill ha tillbaka mitt gamla jag. Både i utseende och insida.

Och jag vill le.. jag vill vara lycklig igen.

Det är bara så fruktansvärt att behöva sitta här helt ensam och känna knivar i bröstet av besvikelse varje gång jag inser att det är inget meddelande från någon.. ingen som bryr sig.. ingen som frågar hur jag mår.. ingen som frågar om de ska komma och hålla om mig även om det gör ont.. ingen som vill hjälpa mig att ta mig igenom detta även om det är jobbigt för er också.. Inte ens du.

 

Så hur ska jag göra för att inte stänga av, men ändå inte stänga inne mig själv när jag inte har en enda person som vill prata med mig?
Jag känner mig så patetisk. Jag pratar med en dator. Jag pratar med min blogg.. men på något sätt känner jag att du är den enda som lyssnar också. Så tack för det.

Jag har inte kollat in i sovrummet idag. Det är becksvart där inne och jag vill inte tända lampan. Jag vill inte se vad som saknas och jag vill inte känna din lukt på kudden.. Inte om du inte ens tänker vara här och hålla min hand medan jag gråter..

Så..klara sig själv? Det vet jag hur man gör.

Det är bara så synd, när jag äntligen började förstå hur det var att inte behöva göra det..

Men man kan inte få allt.

Eller hur?