reflektionunderground

 

Pappa tittar mig djupt i ögonen, och säger:

"-Älskling.. Det är okey. Det är okey att släppa taget nu.. Snälla släpp taget och gå vidare."

 

..men hur kommer det någonsin vara okey?

 

Jag frågade om jag kunde få vara med min syster ibland..

Men du sa att du behöver dina vänner, och jag behöver skaffa egna.

Jag känner mig som 9 år igen och ingen vill ha mig. Ingen vill vara med mig.

Jag är ensam på skolgården och sist vald av alla lag.

Det som gör ondast är inte att jag bara förlorade honom.

Det som gör ondast, är att när jag väl tittade upp igen, så fanns ingen annan där heller.

Så tala om för mig vad som gör detta värt allt?
Jag sitter här med ånger.

Jag önskar,

att jag kunde skruva tillbaka tiden till 2012, till festivalen.

Jag önskar,

att jag aldrig började prata med dig hos Koffe.

Jag önskar,

att hela kvällen hade spenderats med mina vänner och slutat i min säng.

Hemma.

Så om det verkligen finns något där ute,

som gör att jag kan få återvända dit med all den vetskap som jag har nu,

bara snälla låt mig få göra det..

Låt mig få göra ett annat val den kvällen..

Snälla..