reflektionunderground

Jag kan inte sluta tänka på att det var så lätt för honom att skriva att jag skulle följa med en annan hem..

Känns som all vår tid tillsammans bara var falsk.

Känns som att varje dag försvinner ett minne av honom.. Och varje dag försvinner en del av honom inom mig.

 

Jag känner mig.. tom.

Bara väldigt torra och onda ögon bevisar att jag gråtit som fan.

Min dröm om att han ska plocka upp telefonen och säga att han saknar mig är borta. Igår förstod jag att han inte ville vara med mig ens som vän. Det var tydligen för jobbigt.. för honom.

Jag kan inte börja räkna på hur många i min umgängeskrets jag räknar bort efter denna period. Så många som vetat hur dåligt jag mår och inte ens kan ge mig 5 minuter och ringa och bara säga att de tänker på en.. Och igår när han skrev att han heller inte ville vara där, då försvann min tro på de flesta.

Det är det han lämnar mig med. Otrygghet, ingen tillit och total förstörelse.

Fram tills idag har jag greppat min mobil varenda minut jag kunnat. För att jag känt sånt stort behov av att bara ha någon här.. Idag är det behovet borta.

Jag har begått alla möjliga tänkbara fel när det gäller att göra slut med någon. Eller rättare sagt, när man blir dumpad. Jag har ringt, gråtit och skickat sms.. Men skillnaden var att jag gjorde alla de sakerna till mina bästa vän som jag hade i honom, inte till kärleken. Men jag vet nu att jag förlorat båda.

Jag försöker att inte tänka på att jag aldrig mer kommer få vakna upp brevid hans sida, aldrig mer kolla in i de där ögonen.. Aldrig mer ta sena kvällsdopp eller ha galna upptåg i Flivik. Aldrig mer få se Bullen.. för det är hans katt nu. Aldrig mer ha panikslagna skrattattacker tillsammans med den personen jag älskat mest av alla, även om det inte varit så många av dom på de sista veckorna..

Aldrig mer mycket.. mycket av de som gjorde mig lycklig. Mycket av det som fick mig att vilja andas.

 

Jag vet att jag snart kommer vakna upp en morgon och känna att jag behöver inte tycka synd om mig själv här längre. Jag behöver inte prata om honom och inte tänka på honom. Kanske hade den dagen kommit snabbare om jag faktiskt hade haft någon jag kände jag kunde prata med.. kanske inte.

 

Idag har jag gråtit en gång. Jag hoppas att imorgon kommer jag inte gråta någon. Jag hoppas att nästa vecka kan jag le och börja busa och börja min väg till att bli lycklig igen..

men inte idag. Idag kryper jag ner i soffan igen och hoppas... hoppas att det finns en mening med allt det här och hoppas att det inte dröjer länge innan jag slipper vara ensam igen..

Hoppas jag blir hel snart så jag kan börja tänka på att kanske flytta.. Börja ett nytt liv.

 

Men inte idag.