reflektionunderground

Dumt av mig att skriva att jag aldrig tänker skriva här igen. Vi vet båda att det inte är sant.

Jag vänder mig alltid hit när jag har det jobbigt. Du är mitt bollplank.

 

Så ikväll så kände jag ett sorts konstigt lugn.

Jag började inse att jag gett allt jag kunnat. Jag började tänka på saker jag vill göra om två veckor.

Jag började bli hungrig, och jag fick i mig lite keso och frysta bär utan att spy. Det är första gången på en vecka..

Så jag började fundera på vad som fick mig att känna så.

De senaste dagarna har jag bara försökt tänka i andra banor. Försökt intala mig om att jag klarar detta..

När jag dessutom insåg att jag inte har så många kvar så tänkte jag först att det var mitt fel.

Men det är det inte. Inte denna gång.

Denna gång sträckte jag mig ut efter alla.

Denna gång var det inte jag som gjorde bort mig. Det var ni.

Jag har dessutom börjat förbereda mig för imorgon.. då jag ska göra det svåraste av allt.

Säga hej då till honom.

 

Jag tänkte i början att vi kunde vara vänner.

Att jag förr eller senare kunde börja umgås med honom igen, festa tillsammans och bara pröva att vara där för varandra igen. Som vänner.

Men när jag sedan sträckte mig efter hans hand så ville han inte. Han tyckte det var för jobbigt, obehagligt, påträngande.. jag vet inte. Jag vet bara att jag behövde honom. Och han var inte där.

Vilket gör honom, till vilken av mina "vänner" som helst.. alltså ingen vän.

 

Jag vet att jag kan vara för dömande.

Jag vet att jag sitter här och skriver att "ingen" av mina vänner var här för mig. Det är inte sant.

Många har skrivit och frågat hur det är med mig, även personer jag inte känner. Men det var när jag ändrade facebookstatus. Allting drivs av facebook.

Alla skriver "jag finns här". Men vad betyder de orden egentligen om du faktiskt inte finns här, håller min hand och torkar mina tårar när jag ber på mina bara knän.

Jag vet att folk har sitt egna liv. Sitt egna skit att ta itur med.

Men det är just det. För er hade jag stigit upp från 41 graders feber, jag hade gått upp ur sängen även om jag nyss lagt mig när ditt samtal kom. Jag hade kört 4 timmar för att komma till dig om jag hade kunnat. Och minst av allt, jag hade ringt. Jag hade gett dig 5 minuter av min dag för att fråga hur du mådde.

Jag säger inte att alla är dåliga vänner. Till rätt person är ni 110% rätt vän.

Men jag tar kulor för mina vänner. Och hädanefter kommer jag inte nöja mig med att vara den enda som ringer och frågar om vi ska hitta på något. Jag kommer inte nöja mig med att jag ska se efter alla, men ingen ser efter mig. Hädan efter, tänker jag bara omringa mig med människor, som tar kulor för mig också.

Jag har hellre en eller två riktiga vänner, än 20 falska.

 

Och jag kommer aldrig glömma hur det känns att vara här, precis där jag är nu.

Jag tänker kämpa varenda dag för att se till att jag slutar såra mig själv.

Det är därför jag släpper allt gammal och jobbigt som inte vill hålla i mig heller.

 

Jag tänker lägga ut ett par bilder innan jag raderar varenda bild på dig som jag har.

Varenda film med oss två tillsammans..

Varenda lapp eller brev eller kort som jag fått från dig.

Och därefter.. raderar jag minnet av dig, så gott jag kan.

För efter imorgon,

så ses vi inte mer. Vi hörs inte mer.
VI finns inte mer.

Och.. det är inte okey. Det kommer aldrig bli okey. Någon gång kanske jag kommer förlåta dig.

Men inte så länge som jag älskar dig. Inte så länge som jag är kär i dig.

Jag hoppas bara att jag är stark nog att aldrig mer höra av mig till dig.

Aldrig, aldrig, aldrig igen.

Så imorgon har jag aldrig, men inatt, då har jag bara just nu.

En dröm kvar..