reflektionunderground

 

Inatt skrev jag till min bästa vän..

Eller så hon ville kalla sig iaf.

Jag skrev att jag vaknade upp igår morse, och undrade vart alla mina vänner var. Vart hon var.

Varför jag inte varit i deras tankar 5 minuter om dagen, varför inte så mycket som ett sms eller samtal sen i lördags.. Sen skrev jag, att den tilliten hon bad mig om senast inte fanns där längre. Att jag behövde mer från mina vänner än så. Jag skrev, att vi kan åka tillsammans till jobbet, prata, skratta.. Men att hon inte var min bästa vän. För bästa vännen hade suttit här och hållit mig i handen, åtminstone ringt och hört hur det var med mig när hon vet vad jag går igenom.. Men inte ens det. Och vet du vad det roliga var?
Jag fick inte ens ett sms tillbaka.

 

Idag är en vecka sen det tog slut.

Först idag börjar jag minnas smådetaljerna omkring dig.

Sånt jag absolut inte vill minnas..

Jag har insett att jag är på egen hand..

Fan, jag måste vara världens hemskaste person. Det är skrattretande hur ensam jag är.

Jag tog bort honom på facebook.. Jag vill inte se honom prata med någon annan. Jag vill inte se honom kommentera någon annans bild, för det gör för ont.. Jag vill inte se honom skratta med sina vänner.

Varför?

Jag vet inte..

Jag vet bara att detta är det sista inlägget jag gör. Eftersom ingen vill vara här för mig så antar jag att ingen vill lyssna, krama om mig och säga att allt löser sig..Hålla min hand.

Så jag stänger av nu.

Det var hit jag inte ville gå, för det är en jävligt farlig plats för mig att vara..

Men jag klarar inte av smärtan längre.

Jag har sträckt mig ut efter vänner, efter hjälp för första gången i mitt liv. Och det enda jag hade att hitta här hos mig är.. ingenting.

Så varför skriva här?
Det har känts som detta varit den enda platsen jag kunnat prata om mina känslor de här dagarna. Nu vet jag att det spelar ingen roll. För det kommer inte göra något bättre.

Så.

Jag lämnar alla tankar i mitt huvud.

..så grattis. Jag är totalt knäckt..

Jag får helt enkelt försöka leva med det.