reflektionunderground

Gud..

Jag vet inte vart jag ska börja.

Det är lustigt att jag bara sätter mig här och skriver när jag fått mitt hjärta krossat, eller när jag gråter, när jag mår som värst..

Jag hade just fått ordning på mitt liv igen. Slutat jaga uppmärksamhet, slutat ta hem killar, slutat vara den där personen jag hatade som mest. Fått ett jobb, börjat få ordning på fyllorna (i form av att minnas vad som hände dagen efter). Ni vet, sånt där..

Men så var du där.. Helt plötsligt. Du var så söt, såg till att jag inte hamnade utanför sällskapet och lyssnade på vad jag hade att säga. Jag följde med dig tillbaka till hotellet och sa till dig att jag inte kommer att göra något med dig.. Visst försökte du lite ändå, men mest av allt viskade du bara väldigt fina ord och höll om mig hela natten. Vi låg på golvet och sov och när jag vaknade på morgonen var hotellrummets gardiner fördragna. Jag tittade på dig och jag minns att jag kände att det fanns något där, men fulla människor var inte att lita på. Jag var allt för van att folk sa fina ord till mig när alkoholen flödade som mest, och jag tänkte att detta var inget undantag. Jag tog mina saker och klädde på mig, sen hörde jag det. Regnet. Ösregn dessutom.

Jag drog undan gardinen lite och svor för mig själv. Sen hörde jag: Vart ska du?
Du hade vaknat och tittade på mig. Jag blev generad och satte mig ner och sa att jag tänkte gå.. men det regnar. Du sa att jag fick gärna stanna längre. Så det gjorde jag.

 

Där började våran historia. Två veckor senare träffades vi. Två veckor efter det blev vi ett par. Jag har aldrig varit för att bli tillsammans med någon så snabbt. Jag har alltid tänkt att det är omoget och ogenomtänkt. Hur ska man kunna veta vad man känner efter en person på så kort tid?
Vad fel jag hade. Jag antar att när man träffar rätt person så vet man bara. Det känns rätt.

Jag behöver inte dra smådetaljerna. Vårat första bråk tog vid efter tre månader tillsammans. Vi gillade samma serier och filmer, uppskattade varandra, skrattade med varandra och älskade varandra något fruktansvärt. Men någonstans på vägen antar jag att jag tappade mig själv..

När jag tänker på det så antar jag att mina spöken i mitt förflutna alltid kommer följa med. Jag märkte ganska snart att hans familj var mycket för att festa. Det som jag försökt komma ifrån så länge.. I början var det jätte roligt. Sen blev det familjefester minst varje månad, traditioner där alla dricker massor.. Jag började väl tröttna. Med tanke på att jag aldrig varit särskilt bra på att dricka måttligt..

Ju mer drickat fick en plats i mitt liv igen ju mer började mina gamla vanor komma tillbaka, mina gamla spöken. Vi började våra fyllebråk. De gånger de hände vaknade jag alltid nästa morgonen utan en aning om vad som hänt under kvällen, för jag kom inte ihåg. Jag hade bara den där obehagliga känslan i magen, och jag slängde mig efter dig i sängen och sa förlåt med en gång. Du sa att det var okey.

Men det var inte okey. Gång på gång var det fyllebråk. Jag jämförde dig med mina gamla pojkvänner och förstörde din bild som du hade av mig från början. Jag förstörde mig själv.

Och du sa alltid att det var okey... men återigen, det  var det inte.

Så här efteråt, när jag tänker på det, så den sista natten när du lämnade mig i trappuppgången och skrek att det var slut och körde rattfull hem.. det var mitt fel. Hade du kört ihjäl dig eller någon annan så hade det varit mitt fel. För jag hade drivit dig så pass långt.

Efter den natten var det dött. Det tog slut.

Och jag förstår. Ibland.

 

Det som gör det hela jobbigt, eller ska jag säga, det som totalt förstör mig är att du säger dig älska mig. Vara kär i mig. Men ändå inte vill ge mig en sista chans. Oss.

Du säger att du klarar inte våra bråk på fyllan..

Men jag hade gett upp allt det för dig. Jag hade ställt undan drickat på livstid om det betydde att jag fick hålla om dig igen. Jag hade gjort allt..

Men det jag även inser, är att jag inte kan döma mig själv så hårt. Jag kan inte hålla på att trycka ner mig själv och säga att det bara är mitt fel, för det är det inte. Någonstans kom de där känslorna av att inte vara trygg längre till liv, och det av en anledning. Om jag ska ge upp för dig, så skulle du ge upp för mig.

Men det vill du inte.

Vi ska ses imorgon.. Jag vet inte hur man gör sånt här? Jag vill träffa dig och försöka komma över dig med din hjälp, men hur ska man kunna komma över något man har inom räckhåll, men inte får ta på?

Jag har knappt ätit något sen i tisdags.. Jag har gråtit 20 gånger per dag. Minst.

Jag lovade min syster att låta dig komma hit och se hur det känns. Och jag ska ge det ett försök. Men dina ord klingar i mitt huvud:

"-Jag vill bara inte att du ska tro att vi kommer bli tillsammans igen och bli ännu mer ledsen.."

Så hur gör jag det här? Hur stänger jag av min kärlek för en person jag varit med varje dag i ett och ett halvt år.. som dessutom säger sig vara kär i mig?

Jag minns mest de bra sakerna hos oss.. För till 90% var våran tid helt underbar..

Men jag har gått sönder totalt.. Jag är så trasig och svag att jag klarar inte av att plocka upp mig sjäv längre. Jag vet inte om det kommer kännas bättre att träffa dig. Troligtvis inte. För jag vet att när du går härifrån sen så är det fortfarande med samma känslor: Du vill inte ha mig.

Och hur ska jag någonsin kunna hantera det?

 

Jag vet inte..

Jag måste bara hålla ut till imorgon. Inte skriva det där sms:et till dig att jag inte vill att du ska komma. För tro mig, det hade jag velat skicka iväg nu. Men jag ger det en chans.. jag hoppas verkligen inte att jag trillar ännu längre ner i gropen efter det bara..

 

Tiden får helt enkelt avgöra.