reflektionunderground

 

Återigen utbjuden, återigen inte redo.

Det känns som jag är otrogen. Ja.. och jag vet inte varför.

Det var ju trots allt Oscar som gjorde slut med mig.. Jag tror att jag själv vill egentligen, men mitt undermedvetna står och pekar finger åt mig varje gång. Suck.

Jag har aldrig varit med om att så många bjudit ut mig på samma gång. Jag känner mig överväldigad, men inte på ett bra sätt. Inte sen Oscars kompis bjöd ut mig.. Jag sa nej självklart, jag vill inte svika Oscar på det sättet. Även om jag egentligen borde. Jag lovade honom även att inte säga något till Oscar, för han ville inte att Oscar skulle bli arg på honom - förstårligt. Jag ska inte säga något.

Och sen Emilia. Den där perfekta tjejen som skulle kunna få vilken kille hon ville, men som helt satsar på tjejer. Och hon vill gå ut med mig. Tjatar till och med. Men just nu känns det väldigt konstigt att börja dejta tjejer efter man sovit brevid en kille som man trodde man skulle få sova brevid resten av livet. Men hon kan dock vara väldigt övertygande.. Vi får se.

Elajo killen jag inte ens brytt mig om att ta reda namnet på. Han satt och väntade på mig på Åströms i en timme förra gången. Nu har han bjudit ut mig igen, men jag sa att jag inte var redo. Vet inte varför jag inte säger ja, han är typ.. perfekt.

Och David.. Som kommer hem på onsdag. Han ville träffas på torsdag. Ska man?

 

Vet inte vad det är med mig.

I vanliga fall hade jag varit mer än redo. Men just nu känns det bara som en invasion på mitt privatliv.

Jag VET inte varför.

Jag sa upp kontakten med Oscar, trots att jag inte ville. Jag vill vara hans vän och jag önskar att han hade stoppat mig att säga upp kontakten. Men jag antar att han ville det också. Jag hade hellre sätt på film med honom på torsdag om han frågat mig, än att gå ut med någon annan.

Dessutom har jag dragit mig för att fråga om jag får låna hans X-box.. Haha, jag viiiiilllll verkligen spela Fable :( Dessutom tror jag att han har mitt Med andra Ord som jag väldigt gärna vill ha tillbaka..

Men det är just det,, Lika väl som jag vill vara hans vän, kommer han såra mig lika hårt igen dagen jag ser honom tillsammans med en annan. För då kommer hon vara precis där jag vill vara, tillbaka på ruta ett.

Nova och Pysen saknar honom.. Pysen brukar sova på hans huvudkudde och när jag till slut bytte lakan och slängde det påslakandet på golvet så la sig Pysen precis på den. Det kändes jobbigt, tror vi alla tre saknar Flivik, och jag hatar mig själv för att jag lät dom följa med dit. Det blev deras andra hem också, något jag förstörde och tog ifrån dom.

 

Men saken är att jag kan sitta här och trycka ner mig själv i timmar om det vore så, man det gör inget bättre och saken är att man är två i ett förhållande. Han var inte direkt ärlig mot mig om sina känslor. Hade han satt sig ner med mig och lugnt förklarat allt han tänkte på och tyckte så hade vi kunnat arbeta oss igenom allt det tillsammans. Istället var han tyst om allt, tills en dag det rann över och jag aldrig ens fick en ärlig chans att fixa det.

Men det känns inte jobbigt längre. Jag tar en dag i taget och jag har inte gråtit på länge. Jag saknar honom inte längre i sängen, men jag saknar alla minnen av honom.

Jag saknar att få hålla om honom och pussa honom där under ögat, mitt ställe.. Jag saknar att höra hans lilla "mmh" när jag kliar honom på ryggen. Jag saknar att laga mat tillsammans eller kolla på film. Jag vet inte ens vart jag är någonstans i de serier jag såg tillsammans med honom, för jag har inte förmått mig att se dom. Än.

Men, han saknar inte det. Han saknar inte Nova, Pysen eller mig.

Och gud vad jag saknar Bullen.. önskar jag kunde ta tillbaka honom och ta med honom hem till mig.. Nu får jag aldrig se honom igen.. :(

 

Jag..

Jag saknar minnena.

Och jag hoppas att alla, precis varenda ett, försvinner. Snart.

 

Sen blir dagar, till månader, till år..

Och sen läker jag.

 

Fuck, vad det gör ont.

Vad ont det gör att mista något så viktigt i sitt liv.

Hade jag kunnat hade jag skruvat tillbaka tiden 5 månader och legat i hans famn nu.

 

Det är en månad sen nu. En månad sen det tog slut.

Jag har gått igenom helvetet och tillbaka för att ta mig där jag sitter nu. Jag har legat på mitt golv i fosterställning och gråtit tills jag trodde jag inte skulle orka mer, jag har suttit i min dusch och bara tittat ut i tomma intet. Jag har kört min bil fyra olika håll från Oskarshamn så långt jag kommit, men det kändes inte bättre för det.

Jag har varit ledsen, förstörd, besviken, arg, frustrerad och gråtit tills jag trodde att hjärtat inte orkade mer, att det skulle börja slå svagare och tillslut inte slå alls.

Men nu, idag känner jag mig starkare än någonsin. När jag sitter precis här och kan prata om det, slippa känna längtan och behov. Jag har låst in all min kärlek för honom i en liten stålask och gömt den långt inne i mitt inre. Och där får den vara, tills en dag jag kan öppna den och finna att den kärleken har förtvinat och dött.

 

Jag kan säga att jag förändrats mycket under dessa veckor.

Det är mycket jag ändrat syn på och mycket jag skulle ändrat på om han hade gett mig en andra chans.

 

Jag hade inte pressat honom med att flytta ihop.

Jag borde ha lyssnat på honom när han sa till mig att han ville ha sitt egna innan vi flyttade ihop. Jag tror han hade behövt det, få ta hand om sig själv. Jag hade istället hjälpt att honom flytta till sin egna lägenhet när han hade velat det och jag hade stöttat honom i det.

Jag skulle ha peppat honom att umgås mer med sina vänner. Att de skulle ha fler utekvällar tillsammans, tagit en resa tillsammans eller vad som..

Jag borde slutat att supa. Jag borde ha varit mer rädd om honom än så, betett mig som en riktig flickvän och inte haft såna kvällar där drickat tog över totalt.

Jag borde ha slappnat av mer. Slutat ta allting så personligt och tagit tillbaka mitt starka jag istället. Jag borde inte ha varit orolig och ängslig varje gång han gick ut och drack..

Jag borde ha litat på honom.

 

Det finns mycket jag borde ha gjort.. Det finns mycket han borde ha gjort.

Tillsammans hade vi kunnat gjort detta mycket bättre.

 

Men jag lägger inte all last på mig.

Kvällen han satt här hemma hos mig och sa saker han tänkt på så länge, då insåg jag att han inte varit ärlig med vad han känt för mig. När han sa att det kändes som hans liv tog slut när jag började prata om att flytta ihop.. Att han hade känt att han hade velat ha hela helger för sig själv och bara göra vad han själv hade velat. När jag insåg, att alla de där sakerna som jag trodde han hade tyckt var lika mysiga och bra som jag hade gjort faktiskt inte alls var vad han kände... Då dog jag inombords.

Jag trodde jag hade hittat min Kärlek, han med stort K.

Jag såg att flytta ihop var början på något nytt, något bra och... ja, en början på vårat liv tillsammans.

Men jag vet inte vad han trodde.

Han trodde väl att jag skulle låsa in honom och skaffa femton barn och gifta oss innan nyår.

Jag visste precis hur jag ville ha det.

Jag ville ha en trea eller fyra, enbart för att han skulle få inreda ett spelrum med dator och biljardbord och gästsäng till hans vänner om de ville sova över någon gång.. Jag ville ha mina ensamma seriekvällar i soffan medan han spelade eller gjorde vad han ville göra, men ändå att man gick och la sig tillsammans. Jag ville resa, starta någon sorts karriär eller plugga, vad vet jag? Jag ville pusha honom att göra den där utbildningen inom militären som han så länge velat göra..

Nu så här efteråt känner jag mig så himla dum.

Jag hade drömt drömmar som han aldrig ville ha.

...för han ville inte ha mig.

 

Och jag har gett upp.

Jag har tre mål i mitt liv.

-få min drömkropp

-skaffa karriär

-bli den personen jag vet att jag egentligen är

 

Den sistnämnda är redan uppfylld.

Jag dricker inte på samma sätt längre, jag mår bra, jag är stark och jag vill bara vara glad hela tiden. På tisdag tar jag tag i drömkroppen, och viker mig  inte en sekund denna gång.

Min karriär kommer också ta fart, snart :)

 

Och saken är, vill han inte ha mig, så... synd.

Någon där ute är rätt för mig och jag förtjänar det :) Jag VILL ha det.

 

Och med det sagt, så kastar jag bort alla minnen och fyller på med nya istället.

 

Och mina stunder med dig blir endast en suddig bild, och förr eller senare kommer du försvinna från mig helt.

Nu är det bara mig själv jag behöver.

 

 

Det har hänt mycket sen sist.

Jag har börjat glömma... börjat gå vidare.. börjat läka.

Jag har träffat honom nu några ggr så här efteråt, men det känns inte som samma sak längre.

Förra gången åkte jag till och med från hans säng och sov hemma igen.

Hur ska jag kunna förklara känslan?

 

Det känns som jag känt en person i 1,5 år. Och nu känns det som den personen är död. Eller åtminstone att han inte finns där längre. Varje gång jag träffar honom och ser honom i ögnen så är det inte samma syn som ser tillbaka på mig. Varje gång jag rör vid honom och han rör mig, är det inte samma händer längre. Det är inte ens samma läppar som kysser mig tillbaka.

Sättet han skriver med mig.. kortfattat. Enstaka ord. Ordet kram istället för puss.. Inga smeknamn längre. Han är inte speciellt intresserad av... mig. Mitt liv längre. Inte ens som vän, även om han säger det.

Han är inte varm längre. När jag håller om honom när han sover så finns det inte det där.. mysiga.

Jag antar att det är några av följderna när man inte längre är kär i någon.

Det som har känts svårast genom allt detta är att se honom förvandlas till en person som jag i vanliga fall aldrig skulle falla för. En person som jag inte känner igen längre.. Då undrar jag om han var så hela tiden. Jag förstår inte hur jag kunde vara så blind i så fall..

Om han hade fortsatt vara den personen jag en gång blev kär i hade jag åtminstone känt ett band till honom just nu. Men det känns som min bästa vän är borta.. Kvar är en person som inte vet om han vill umgås med mig längre eller inte. Kvar är en person som jag inte känner..

 

Jag vet inte hur länge jag kan vara kvar här. Jag hoppas att han hittar tillbaka till sig själv igen, så han kan få en annan person att känna allt det där jag fått känna från honom. Allt det varma, underbara som bara han kan ge.. Puuh, det var svårare att skriva det där än vad jag trodde.

Men jag har gett upp. Det finns inte en enda känsla i mig som håller fast vid hans kärlek längre, för det finns ingen. Däremot finns det känslor som hoppas att hitta sin bästa vän igen. Men de kommer försvinna de också.. Jag fick lära mig en gång i tiden att känslor är som en blomma. Får den inte omsorg så dör den.

 

Ett stort ljus gick upp för mig inatt också..

Igår när jag var ute träffade jag en jättegullig kille. Han ville pussas och hålla på, men jag sa att jag inte ville. Det kändes inte rätt, mot mig själv. Men han var nöjd ändå, han sa att jag var värd att vänta på. Han var helt underbar hela kvällen och spelade alla kort helt rätt. Jag sa att han inte fick följa med mig hem hur mycket han är försökte, och han var nöjd med det också.

Väl utanför så ändrades den spelhalvan. Väl utanför började han tjata, försöka pussa mig och började bli lite aggressiv. När jag väl sa emot bestämt, så minns jag orden som att jag nyss hade hört dom:

"- Du menar alltså att jag uppvaktat en brud hela kvällen som man inte ens kommer få ligga med?! No offens, men sånt har jag inte tid med. Ha det!"

Vad kan man säga?
När jag väl kom in till stan så fick jag tillslut tag i en gammal killkompis. Jag frågade om han skulle åka taxi hem och om han kunde släppa av mig på vägen. Då sa han att det funkade inte så... Jag frågade vad han menade?
"Nej," sa han, "tror du att jag kommer spendera pengar på en brud så hon får skjuts hem och sen lämna henne? Nej, vill du ha skjuts hem ska jag följa med hem, eller så följer du med mig hem. Så funkar det".

 

Jag bad honom att gå hem och tänka igenom det han nyss sagt till mig jävligt noga, och när han var redo att ge mig en ursäkt, finns jag här.

Sen tog jag av mig mina höga klackskor från mina ömma fötter, och gick hem och satte mig på badrumsgolvet. Jag ringde till min pojkv.... mitt ex. Jag behövde.. jag vet inte? Få ett litet bevis på att det fortfarande existerade någon bra kille någonstans. Jag sa att jag kände mig sviken och ledsen, och att detta inte var det livet jag ville ha. Jag ville inte vara singel. Jag vill inte gå igenom allt det där igen.. Mina tankar uttryckte sig på ett sätt, mina ord på ett annat. Jag störde honom i hans bästa kväll på länge, jag insåg det.

Sen lades luren på.. jag tror iaf det. Han skrev att det bröts.

När jag vaknade upp så var jag inte ledsen.

Jag var arg.

Jag var förbannad.

Och jag börjar närma mig den där känslan som jag inte känt på mycket länge. Likgiltighet.

 

Jag tänker inte bli personen jag var.

Jag vill inte kyssa pojkar på klubben och ha med mig folk hem, för jag behöver inte det.

Jag vill inte såra mina vänner, inte bli för full, inte leva osunt.

Jag vill inte behöva förklara min livsstil, för den är min att leva som jag behagar.

Jag vill inte vara ledsen, inte sårad och inte besviken.

Men det är en sak som ni som lärt känna mig nyligen inte vet.

 

Det är hur jävligt fruktansvärt stark jag är.

Jag har alltid burit allas problem på mina axlar, hur dåligt jag än har mått.

Jag har aldrig vikt mig en enda sekund.

Jag har varit svag de här 2 sista åren.. Känslor gör mig sån. Och det är inget fel med det.

Men istället för att lita på mig själv har jag vänt mig till andra.

Jag har låtit andra hunsa runt mig och få behandla mig som de velat. Accepterat läget och trott att man kunnat sätta sig ner och slappna av.

Låtit andra trampa på mig och mina känslor, men sen ändå funnits där för dom dagen efter.

Men nu är det slut med det.

För lika lite som jag inte tänker bli personen jag var med alla de negativa sidorna, tar jag tillbaka den personen jag var med alla mina starka sidor.

Och den säger att det är två som kan spela detta spelet,

den säger att jag spelade detta spel innan jag gick in i tonåren.

Den säger att den största lögnaren sitter precis här, tyvärr.

Men skillnaden denna gång är att jag spelar med öppen hand denna gång.

Jag är inte rädd för att känna för någon, inte rädd för att lita på någon och inte rädd för att förlåta någon.

För jag kommer vinna på det, i längden.

 

Jag är inte rädd för dina problem.

Jag är inte rädd för att finnas här för dig även om jag själv inte är hel.

Jag är inte rädd för dig.

Jag kan ta hand om mig själv, och dig, samtidigt.

 

Så jag välkomnar livet,

med öppna armar. Lite himmel, lite helvete.

För livet är ingen match för mig.

Jag kommer bara fortsätta gå och gå och gå..

Välj själv om du vill promenera med mig, eller bli lämnad bakom.

För nu börjas det!

 Häng på :)