reflektionunderground

Dumt av mig att skriva att jag aldrig tänker skriva här igen. Vi vet båda att det inte är sant.

Jag vänder mig alltid hit när jag har det jobbigt. Du är mitt bollplank.

 

Så ikväll så kände jag ett sorts konstigt lugn.

Jag började inse att jag gett allt jag kunnat. Jag började tänka på saker jag vill göra om två veckor.

Jag började bli hungrig, och jag fick i mig lite keso och frysta bär utan att spy. Det är första gången på en vecka..

Så jag började fundera på vad som fick mig att känna så.

De senaste dagarna har jag bara försökt tänka i andra banor. Försökt intala mig om att jag klarar detta..

När jag dessutom insåg att jag inte har så många kvar så tänkte jag först att det var mitt fel.

Men det är det inte. Inte denna gång.

Denna gång sträckte jag mig ut efter alla.

Denna gång var det inte jag som gjorde bort mig. Det var ni.

Jag har dessutom börjat förbereda mig för imorgon.. då jag ska göra det svåraste av allt.

Säga hej då till honom.

 

Jag tänkte i början att vi kunde vara vänner.

Att jag förr eller senare kunde börja umgås med honom igen, festa tillsammans och bara pröva att vara där för varandra igen. Som vänner.

Men när jag sedan sträckte mig efter hans hand så ville han inte. Han tyckte det var för jobbigt, obehagligt, påträngande.. jag vet inte. Jag vet bara att jag behövde honom. Och han var inte där.

Vilket gör honom, till vilken av mina "vänner" som helst.. alltså ingen vän.

 

Jag vet att jag kan vara för dömande.

Jag vet att jag sitter här och skriver att "ingen" av mina vänner var här för mig. Det är inte sant.

Många har skrivit och frågat hur det är med mig, även personer jag inte känner. Men det var när jag ändrade facebookstatus. Allting drivs av facebook.

Alla skriver "jag finns här". Men vad betyder de orden egentligen om du faktiskt inte finns här, håller min hand och torkar mina tårar när jag ber på mina bara knän.

Jag vet att folk har sitt egna liv. Sitt egna skit att ta itur med.

Men det är just det. För er hade jag stigit upp från 41 graders feber, jag hade gått upp ur sängen även om jag nyss lagt mig när ditt samtal kom. Jag hade kört 4 timmar för att komma till dig om jag hade kunnat. Och minst av allt, jag hade ringt. Jag hade gett dig 5 minuter av min dag för att fråga hur du mådde.

Jag säger inte att alla är dåliga vänner. Till rätt person är ni 110% rätt vän.

Men jag tar kulor för mina vänner. Och hädanefter kommer jag inte nöja mig med att vara den enda som ringer och frågar om vi ska hitta på något. Jag kommer inte nöja mig med att jag ska se efter alla, men ingen ser efter mig. Hädan efter, tänker jag bara omringa mig med människor, som tar kulor för mig också.

Jag har hellre en eller två riktiga vänner, än 20 falska.

 

Och jag kommer aldrig glömma hur det känns att vara här, precis där jag är nu.

Jag tänker kämpa varenda dag för att se till att jag slutar såra mig själv.

Det är därför jag släpper allt gammal och jobbigt som inte vill hålla i mig heller.

 

Jag tänker lägga ut ett par bilder innan jag raderar varenda bild på dig som jag har.

Varenda film med oss två tillsammans..

Varenda lapp eller brev eller kort som jag fått från dig.

Och därefter.. raderar jag minnet av dig, så gott jag kan.

För efter imorgon,

så ses vi inte mer. Vi hörs inte mer.
VI finns inte mer.

Och.. det är inte okey. Det kommer aldrig bli okey. Någon gång kanske jag kommer förlåta dig.

Men inte så länge som jag älskar dig. Inte så länge som jag är kär i dig.

Jag hoppas bara att jag är stark nog att aldrig mer höra av mig till dig.

Aldrig, aldrig, aldrig igen.

Så imorgon har jag aldrig, men inatt, då har jag bara just nu.

En dröm kvar..

 

 

Inatt skrev jag till min bästa vän..

Eller så hon ville kalla sig iaf.

Jag skrev att jag vaknade upp igår morse, och undrade vart alla mina vänner var. Vart hon var.

Varför jag inte varit i deras tankar 5 minuter om dagen, varför inte så mycket som ett sms eller samtal sen i lördags.. Sen skrev jag, att den tilliten hon bad mig om senast inte fanns där längre. Att jag behövde mer från mina vänner än så. Jag skrev, att vi kan åka tillsammans till jobbet, prata, skratta.. Men att hon inte var min bästa vän. För bästa vännen hade suttit här och hållit mig i handen, åtminstone ringt och hört hur det var med mig när hon vet vad jag går igenom.. Men inte ens det. Och vet du vad det roliga var?
Jag fick inte ens ett sms tillbaka.

 

Idag är en vecka sen det tog slut.

Först idag börjar jag minnas smådetaljerna omkring dig.

Sånt jag absolut inte vill minnas..

Jag har insett att jag är på egen hand..

Fan, jag måste vara världens hemskaste person. Det är skrattretande hur ensam jag är.

Jag tog bort honom på facebook.. Jag vill inte se honom prata med någon annan. Jag vill inte se honom kommentera någon annans bild, för det gör för ont.. Jag vill inte se honom skratta med sina vänner.

Varför?

Jag vet inte..

Jag vet bara att detta är det sista inlägget jag gör. Eftersom ingen vill vara här för mig så antar jag att ingen vill lyssna, krama om mig och säga att allt löser sig..Hålla min hand.

Så jag stänger av nu.

Det var hit jag inte ville gå, för det är en jävligt farlig plats för mig att vara..

Men jag klarar inte av smärtan längre.

Jag har sträckt mig ut efter vänner, efter hjälp för första gången i mitt liv. Och det enda jag hade att hitta här hos mig är.. ingenting.

Så varför skriva här?
Det har känts som detta varit den enda platsen jag kunnat prata om mina känslor de här dagarna. Nu vet jag att det spelar ingen roll. För det kommer inte göra något bättre.

Så.

Jag lämnar alla tankar i mitt huvud.

..så grattis. Jag är totalt knäckt..

Jag får helt enkelt försöka leva med det.

 

Pappa tittar mig djupt i ögonen, och säger:

"-Älskling.. Det är okey. Det är okey att släppa taget nu.. Snälla släpp taget och gå vidare."

 

..men hur kommer det någonsin vara okey?

 

Jag frågade om jag kunde få vara med min syster ibland..

Men du sa att du behöver dina vänner, och jag behöver skaffa egna.

Jag känner mig som 9 år igen och ingen vill ha mig. Ingen vill vara med mig.

Jag är ensam på skolgården och sist vald av alla lag.

Det som gör ondast är inte att jag bara förlorade honom.

Det som gör ondast, är att när jag väl tittade upp igen, så fanns ingen annan där heller.

Så tala om för mig vad som gör detta värt allt?
Jag sitter här med ånger.

Jag önskar,

att jag kunde skruva tillbaka tiden till 2012, till festivalen.

Jag önskar,

att jag aldrig började prata med dig hos Koffe.

Jag önskar,

att hela kvällen hade spenderats med mina vänner och slutat i min säng.

Hemma.

Så om det verkligen finns något där ute,

som gör att jag kan få återvända dit med all den vetskap som jag har nu,

bara snälla låt mig få göra det..

Låt mig få göra ett annat val den kvällen..

Snälla..

Jag kan inte sluta tänka på att det var så lätt för honom att skriva att jag skulle följa med en annan hem..

Känns som all vår tid tillsammans bara var falsk.

Känns som att varje dag försvinner ett minne av honom.. Och varje dag försvinner en del av honom inom mig.

 

Jag känner mig.. tom.

Bara väldigt torra och onda ögon bevisar att jag gråtit som fan.

Min dröm om att han ska plocka upp telefonen och säga att han saknar mig är borta. Igår förstod jag att han inte ville vara med mig ens som vän. Det var tydligen för jobbigt.. för honom.

Jag kan inte börja räkna på hur många i min umgängeskrets jag räknar bort efter denna period. Så många som vetat hur dåligt jag mår och inte ens kan ge mig 5 minuter och ringa och bara säga att de tänker på en.. Och igår när han skrev att han heller inte ville vara där, då försvann min tro på de flesta.

Det är det han lämnar mig med. Otrygghet, ingen tillit och total förstörelse.

Fram tills idag har jag greppat min mobil varenda minut jag kunnat. För att jag känt sånt stort behov av att bara ha någon här.. Idag är det behovet borta.

Jag har begått alla möjliga tänkbara fel när det gäller att göra slut med någon. Eller rättare sagt, när man blir dumpad. Jag har ringt, gråtit och skickat sms.. Men skillnaden var att jag gjorde alla de sakerna till mina bästa vän som jag hade i honom, inte till kärleken. Men jag vet nu att jag förlorat båda.

Jag försöker att inte tänka på att jag aldrig mer kommer få vakna upp brevid hans sida, aldrig mer kolla in i de där ögonen.. Aldrig mer ta sena kvällsdopp eller ha galna upptåg i Flivik. Aldrig mer få se Bullen.. för det är hans katt nu. Aldrig mer ha panikslagna skrattattacker tillsammans med den personen jag älskat mest av alla, även om det inte varit så många av dom på de sista veckorna..

Aldrig mer mycket.. mycket av de som gjorde mig lycklig. Mycket av det som fick mig att vilja andas.

 

Jag vet att jag snart kommer vakna upp en morgon och känna att jag behöver inte tycka synd om mig själv här längre. Jag behöver inte prata om honom och inte tänka på honom. Kanske hade den dagen kommit snabbare om jag faktiskt hade haft någon jag kände jag kunde prata med.. kanske inte.

 

Idag har jag gråtit en gång. Jag hoppas att imorgon kommer jag inte gråta någon. Jag hoppas att nästa vecka kan jag le och börja busa och börja min väg till att bli lycklig igen..

men inte idag. Idag kryper jag ner i soffan igen och hoppas... hoppas att det finns en mening med allt det här och hoppas att det inte dröjer länge innan jag slipper vara ensam igen..

Hoppas jag blir hel snart så jag kan börja tänka på att kanske flytta.. Börja ett nytt liv.

 

Men inte idag.

 

 

Allt gick precis som jag hade tänkt det.. Fast värre.

Redan när du stod i dörren visste jag att det var över.

Det skar som knivar i mig när du lite då och då satt och tittade på mig.. för jag visste inte varför. Är det för han ska säga att han ångrar sitt beslut? Eller är det för att han memorerar bilden av mig, för att det var sista gången..

När du brast i gråt i mitt knä insåg jag vad jag hade gjort mot dig..

Jag insåg även att det spelar ingen roll hur många tårar jag än fäller, för inga tårar kommer få dig tillbaka.

Men ju längre kvällen flöt på, ju mer blev jag invaggad i denna falska trygghet med gamla känslor. Jag började känna att du hade känslor kvar, det kändes verkligen så. Men när du till sist la dig brevid mig, så visste jag att jag hade blandat ihop känslor från dig. Känslor av kärlek, och känslor av lust.

Det var så dumt av mig, dumt av mig att sätta mig där.

Jag vet inte vad jag förväntade mig.

I min dröm höll du om mig och sa att du älskade mig och ville ha mig där.

I min verklighet kände du obehag och ånger och ville därifrån..

 

Jag försökte intala mig själv varje minut att imorgon natt ligger du inte där brevid mig längre. Jag försökte intala mig, att imorgon natt kommer jag bara ha kudden att krama på..

Idag när jag till slut öppnade mina ögon och tvingade mig själv att inse sanningen, så tappade jag den där lilla kämparglöden jag hade kvar.. Jag insåg att jag förlorat min kärlek, mina vänner och min lycka, under loppet av en vecka.

Jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån till nästa steg i mitt liv.

Jag ville bara äntligen få vara med någon som ville vara med mig också..

Men jag hade fel.

Jag kommer inte gå tillbaka till många av mina vänner.. men jag kommer inte tillåta mig själv att stänga av allt denna gång. Jag tänker känna varenda känsla, varenda tår och all smärta där till tills det slutar göra ont. Jag tänker ta itur med alla dessa känslor en gång för alla, för jag behöver det. Jag behöver få mig själv att förstå att alkohol och festa på ett sånt sätt kommer förr eller senare kosta mig allt det här igen.

 

Jag... jag är bara livrädd just nu.

Ensam. Svag. Som fan.

Jag tänker på den första kvällen jag går ut igen.. Jag tänker inte göra alla mina misstag igen.

Jag tänker inte ta hem folk. Jag tänker inte låta någon som inte tycker om mig kyssa mig igen..

Jag vet att någon ger mig alla dessa prövningar för att göra mig starkare, eller för att vara jävligt elak. I vilket fall som så tänker jag bevisa alla som någonsin tvivlade på mig att ni har fel.

Jag är en bra människa.

Jag är egentligen stark.

Jag vet vad jag vill och jag vill ha tillbaka mitt gamla jag. Både i utseende och insida.

Och jag vill le.. jag vill vara lycklig igen.

Det är bara så fruktansvärt att behöva sitta här helt ensam och känna knivar i bröstet av besvikelse varje gång jag inser att det är inget meddelande från någon.. ingen som bryr sig.. ingen som frågar hur jag mår.. ingen som frågar om de ska komma och hålla om mig även om det gör ont.. ingen som vill hjälpa mig att ta mig igenom detta även om det är jobbigt för er också.. Inte ens du.

 

Så hur ska jag göra för att inte stänga av, men ändå inte stänga inne mig själv när jag inte har en enda person som vill prata med mig?
Jag känner mig så patetisk. Jag pratar med en dator. Jag pratar med min blogg.. men på något sätt känner jag att du är den enda som lyssnar också. Så tack för det.

Jag har inte kollat in i sovrummet idag. Det är becksvart där inne och jag vill inte tända lampan. Jag vill inte se vad som saknas och jag vill inte känna din lukt på kudden.. Inte om du inte ens tänker vara här och hålla min hand medan jag gråter..

Så..klara sig själv? Det vet jag hur man gör.

Det är bara så synd, när jag äntligen började förstå hur det var att inte behöva göra det..

Men man kan inte få allt.

Eller hur?

Gud..

Jag vet inte vart jag ska börja.

Det är lustigt att jag bara sätter mig här och skriver när jag fått mitt hjärta krossat, eller när jag gråter, när jag mår som värst..

Jag hade just fått ordning på mitt liv igen. Slutat jaga uppmärksamhet, slutat ta hem killar, slutat vara den där personen jag hatade som mest. Fått ett jobb, börjat få ordning på fyllorna (i form av att minnas vad som hände dagen efter). Ni vet, sånt där..

Men så var du där.. Helt plötsligt. Du var så söt, såg till att jag inte hamnade utanför sällskapet och lyssnade på vad jag hade att säga. Jag följde med dig tillbaka till hotellet och sa till dig att jag inte kommer att göra något med dig.. Visst försökte du lite ändå, men mest av allt viskade du bara väldigt fina ord och höll om mig hela natten. Vi låg på golvet och sov och när jag vaknade på morgonen var hotellrummets gardiner fördragna. Jag tittade på dig och jag minns att jag kände att det fanns något där, men fulla människor var inte att lita på. Jag var allt för van att folk sa fina ord till mig när alkoholen flödade som mest, och jag tänkte att detta var inget undantag. Jag tog mina saker och klädde på mig, sen hörde jag det. Regnet. Ösregn dessutom.

Jag drog undan gardinen lite och svor för mig själv. Sen hörde jag: Vart ska du?
Du hade vaknat och tittade på mig. Jag blev generad och satte mig ner och sa att jag tänkte gå.. men det regnar. Du sa att jag fick gärna stanna längre. Så det gjorde jag.

 

Där började våran historia. Två veckor senare träffades vi. Två veckor efter det blev vi ett par. Jag har aldrig varit för att bli tillsammans med någon så snabbt. Jag har alltid tänkt att det är omoget och ogenomtänkt. Hur ska man kunna veta vad man känner efter en person på så kort tid?
Vad fel jag hade. Jag antar att när man träffar rätt person så vet man bara. Det känns rätt.

Jag behöver inte dra smådetaljerna. Vårat första bråk tog vid efter tre månader tillsammans. Vi gillade samma serier och filmer, uppskattade varandra, skrattade med varandra och älskade varandra något fruktansvärt. Men någonstans på vägen antar jag att jag tappade mig själv..

När jag tänker på det så antar jag att mina spöken i mitt förflutna alltid kommer följa med. Jag märkte ganska snart att hans familj var mycket för att festa. Det som jag försökt komma ifrån så länge.. I början var det jätte roligt. Sen blev det familjefester minst varje månad, traditioner där alla dricker massor.. Jag började väl tröttna. Med tanke på att jag aldrig varit särskilt bra på att dricka måttligt..

Ju mer drickat fick en plats i mitt liv igen ju mer började mina gamla vanor komma tillbaka, mina gamla spöken. Vi började våra fyllebråk. De gånger de hände vaknade jag alltid nästa morgonen utan en aning om vad som hänt under kvällen, för jag kom inte ihåg. Jag hade bara den där obehagliga känslan i magen, och jag slängde mig efter dig i sängen och sa förlåt med en gång. Du sa att det var okey.

Men det var inte okey. Gång på gång var det fyllebråk. Jag jämförde dig med mina gamla pojkvänner och förstörde din bild som du hade av mig från början. Jag förstörde mig själv.

Och du sa alltid att det var okey... men återigen, det  var det inte.

Så här efteråt, när jag tänker på det, så den sista natten när du lämnade mig i trappuppgången och skrek att det var slut och körde rattfull hem.. det var mitt fel. Hade du kört ihjäl dig eller någon annan så hade det varit mitt fel. För jag hade drivit dig så pass långt.

Efter den natten var det dött. Det tog slut.

Och jag förstår. Ibland.

 

Det som gör det hela jobbigt, eller ska jag säga, det som totalt förstör mig är att du säger dig älska mig. Vara kär i mig. Men ändå inte vill ge mig en sista chans. Oss.

Du säger att du klarar inte våra bråk på fyllan..

Men jag hade gett upp allt det för dig. Jag hade ställt undan drickat på livstid om det betydde att jag fick hålla om dig igen. Jag hade gjort allt..

Men det jag även inser, är att jag inte kan döma mig själv så hårt. Jag kan inte hålla på att trycka ner mig själv och säga att det bara är mitt fel, för det är det inte. Någonstans kom de där känslorna av att inte vara trygg längre till liv, och det av en anledning. Om jag ska ge upp för dig, så skulle du ge upp för mig.

Men det vill du inte.

Vi ska ses imorgon.. Jag vet inte hur man gör sånt här? Jag vill träffa dig och försöka komma över dig med din hjälp, men hur ska man kunna komma över något man har inom räckhåll, men inte får ta på?

Jag har knappt ätit något sen i tisdags.. Jag har gråtit 20 gånger per dag. Minst.

Jag lovade min syster att låta dig komma hit och se hur det känns. Och jag ska ge det ett försök. Men dina ord klingar i mitt huvud:

"-Jag vill bara inte att du ska tro att vi kommer bli tillsammans igen och bli ännu mer ledsen.."

Så hur gör jag det här? Hur stänger jag av min kärlek för en person jag varit med varje dag i ett och ett halvt år.. som dessutom säger sig vara kär i mig?

Jag minns mest de bra sakerna hos oss.. För till 90% var våran tid helt underbar..

Men jag har gått sönder totalt.. Jag är så trasig och svag att jag klarar inte av att plocka upp mig sjäv längre. Jag vet inte om det kommer kännas bättre att träffa dig. Troligtvis inte. För jag vet att när du går härifrån sen så är det fortfarande med samma känslor: Du vill inte ha mig.

Och hur ska jag någonsin kunna hantera det?

 

Jag vet inte..

Jag måste bara hålla ut till imorgon. Inte skriva det där sms:et till dig att jag inte vill att du ska komma. För tro mig, det hade jag velat skicka iväg nu. Men jag ger det en chans.. jag hoppas verkligen inte att jag trillar ännu längre ner i gropen efter det bara..

 

Tiden får helt enkelt avgöra.